Sylt

NO NIIN äiti nyt on sun antama kesäkattila ollut käytössä! Hur snäll är inte min mamma, som går och läser mina blogginlägg och sen överraskar mig med en kastrull jag fattat tycke för. Supersnäll. Så nu har jag använt den för andra gången (först blev det ärtsoppa, just for your info) och idag kokade jag sylt, en masse, av vår lande-rabarber.

Det blev ganska bra skulle jag våga påstå. Lagade först rabarber- och jordgubbssylt med vanilj: Skar upp 1 l rabarber och 1 l jordgubbar, blandade dem med nästan 1 kg syltsocker på låg värme i den redan tidigare presenterade kastrullen och lät koka upp i cirka 10 minuter. När det började likna sylt blandade jag i vaniljsocker och lät koka ännu 3 minuter. Var noga med att skala bort allt skum, som jag misstänker att speciellt jordgubbarna var skyldiga till (hade aldrig stött på sådan tidigare, och aldrig kokat sylt på jordgubbar tidigare, så jag anar ett samband). För skummet är inte kiva att ha i den färdiga sylten, typ vispgröt bland sylt. Kokade min rena glasburkssamling, som under vintern växt till att omfatta närmare 12 st. eftersom jag bara inte förmår att sätta en glasburk i roskis, i en större kastrull vid sidan om. Fyllde dem sedan med sylt som fick svalna något före jag skruvade på kokta lock och vakuum verkar ha uppstått, jag är så stolt.

Nästa sats piffade jag upp med en hel del Cointreau, nästan 2 dl. Annars gick jag till väga på helt samma sätt. Nu doftar hela mitt kök sylt, det är underbart. Fattas bara pannkaka. Jo det ska jag laga imorgon.

Min köksvegetation, en liten lavendelbuske och en ljusröd pelargon. Lite som i Elsa Beskows Sagan om den lilla lilla gumman. Har alltid förknippat pelargoner med konstiga, luddiga blad, men nu är jag på något sätt förtjust. Lavendeln fordrar ingen förklaring, c'est Provence. I blombutiken begrep de sig inte alls på att jag ville ha pelargonen inomhus och tyckte absolut jag skulle göda den med kanankakka, men det funkar inte riktigt. Köket doftar inte sylt efter det, det är i alla fall säkert.

PS. Idag har jag också ämnat donera blod. Kom så långt som till hålet i fingret för hemoglobinprov då allt blev svart, jag såg fåglar flyga i cirklar och hörde "Who can take a rainbow" spela i öronen. Det nästa jag visste låg jag upplyft på en bår med personalen svärmande runt mig med ömkliga leenden och saftglas trugades i handen på mig. Inget för mig, det, helt enkelt! Tur att jag aldrig kom så långt som nålar som sticks in i armlederna, jag hade säkert dött. Herregud, hur ska det gå när jag ska föda barn.