Jag vill gå

.. på Flow- festivalen som ordnas 13.-15.8. Har aldrig tidigare varit och skulle absolut vilja kolla in den i år, lär ska vara jättebra. Såg att det ännu finns begränsat med biljetter kvar till alla dagar. Så nu är det bara att ta sig i kragen och köpa biljett, oftast den svåraste biten av farandet för min del av någon oförklarlig orsak. Jag medger att jag aldrig har hört talas om majoriteten av banden, bekanta för mig är endast M.I.A., Robyn och Marina and the Diamonds, som jag DIGGAR. Men det är ju för stämningens skull man går, och för att få höra nya band. Programmet och banden finns här. Biljettinfo finns här. Se där, vilket praktiskt litet infopaket.

I like

Jag diggar! Fast inte musikvideon. Varför är den så ful? Nästan så att den är så ful att den blir snygg, men ändå inte. Men sången är helt grejt. PS. Jess! Äntligen fattade jag hur man lägger upp clippar på bloggen. Tog ju bara ett år eller så.

Sjukt roligt

Som sagt skulle jag att avlägga en kort, angenäm landevistelse i gott sällskap i medlet av veckan, de kära kusinerna anlände från vart sitt håll av världen, och strålande väder hade ju som bekant utlovats.

Tyvärr blev verkligheten avsevärt mindre njutbar än jag önskat, eftersom jag genast första natten blev rejält magsjuk. Rejält. Sällskapet, de därpå följande dagarna, blev därmed mestadels säng och andra behövliga faciliteter, bl.a. buskage och husknutar, oftast besökta med fart och hög intensitet. Obehagligt är årets underdrift. Jag har sist haft magsjuka i lågstadiet, och hade totalt glömt bort hur hemskt och utdraget det kan vara. Jag har inte ens varit rädd för att bli magsjuk på en lång tid, och har alltid viftat avfärdande med handen då någon undrat varför i all världen jag dricker 4 dagar gammal mjölk. Men nu är det andra pipor! Hädanefter är jag befogat neurotisk och löjligt överförsiktig. Fick alltså be sjukledigt från jobbet, det enda positiva i helheten, och stanna på landet och vila tills något hölls i mig igen. Hann som tur också umgås med kusinerna mot slutet.

Den nästan slutliga tillfriskningen (har faktiskt inte ännu heller fullständigt återhämtat mig, det är galet) inföll på fredagen, då jag annars också skulle åka hem för att vara med om mitt livs första polttare. Vi hade planerat en aktivitetsspäckad dag åt den blivande bruden Maria, och min uppgift var att ordna inledande samlingsbrunch. Det hela blev jättelyckat: Vi har bland annat slagit våra ben gula och blåa på pole dance- timme, varit och åkt motorjakt utanför H:fors, fått ta emot säkerhetsinstruktioner à la Finnair på spårvagnar och färjor, samlat ihop äktenskapsråd av fri- och ofrivilliga förbipasserande på stan (av vilka det bästa kanske ett utmattat: "Skaffa dom där barnen genast"), badat brudbastu på Sveaborg och såklart druckit en (överflödig, känns det som idag) mängd skumpa. Och cider. Uff, bara tanken av skogsbärscider idag.. Efter all den där talkkun, eller vad vårt dricksspel nu hette. Huh.

Skoj var det alltså. Marias outfits är också värda ett separat omnämnande, för brudfrämmorna hade inte nöjt sig med en uppseendeväckande outfit, utan Maria fick byta om hela tre gånger. Outfit nr 1 var HIFKis röda cheerleadingoutfit, naturligtvis med tillhörande pom-poms, nr 2 Finnairs flygvärdinneoutfit och nr 3 ett välsittande domarfodral, visselpipa att blåsa i för heta män och en mäktig vinnarmedalj. Attityden med vilken dessa bars opp gjorde outfitarna ännu mer slående.

Så att sånt. Jag skall försöka hitta på något ASIAA att skriva om till imorgon, så det inte bara blir historier om mig här, det orkar ju ingen med i längden.

Ha en skön söndag!

PS. Min rubrik är så lame, jag vet, men det var det enda jag kom på. Nu går jag och lägger mig.

Woop

Jag kom in. Jej! Humanistiska fakulteten kallar. Ska jag ta rastan nu eller först på hösten?

The places to be

Hola

Soy aquí otra vez!

Den länge efterlängtade semestern i Spanien är över. Kvar finns bara en vemodig längtan tillbaka och helt enastående minnen. För vilken semester det var alltså! Ojojoj. Vi har solat, festat, löjlat oss, varit på äventyr och skrattat som aldrig förr. O-för-glömligt.

Och "Finnhelvetet", som min kompis kärleksfullt (men ack så träffande) benämner vårt fosterland, känns trots en värmebölja på 30 grader inte det minsta attraktivt för tillfället. Känns som om jag lämnat civilisationens vagga och dampt ner i ett udda land, där folk mumlar och glor på sina skor när de talar med en och sitter på gatorna och tigger om pengar "to get more beer". (Japp, en hop 15-åriga killar hänger på Alexandersgatan och ser ut som sporgor, idag redan andra dagen i rad. Jag skäms något okristligt å Finlands vägnar och har planerat en spydig speech åt dem som jag ämnar leverera imorgon om de fortfarande sitter kvar och skämmer ut sig själva och oss andra.) Alla normala människor firar helt tydligt som bäst semester på sina sommarställen, och kvar i stan finns no-lajfarna och sossukejsarna. Och jag.

För tillfället en bedrövlig no-lajfare. Jag var tvungen att direkt efter resan inleda en jobbföljd på en dryg vecka, med långa dagar och sena kvällar på det kokheta kafét, medan andra lyckostar får åka till respektive landen och njuta.. Morr. Det är mycket möjligt att detta är den längsta veckan någonsin. Längre än när man väntar på julafton. För på tisdag, när jag är ledig igen, infaller sanningens ögonblick då resultaten om antagningarna till Uni kommer. Jag försöker att inte tänka på saken för att få sömn om kvällarna och tygla hoppet. Huj. Och, samma dag får jag dessutom kärt besök från London, och äntligen åka till lande och rela.

Kan med andra ord knappt vänta tills denna perkules vecka är över! Jag har också lite halvdant övervägt ett antal alternativa sysselsättningar för nästa år, ifall Uni-grejen inte går vägen.. Mer om dem senare. Radikala planer finns dock.

PS. Hörde just sådär halvt att BP kanske äntligen lyckats stoppa oljeläckan? Kan det vara sant? Får verkligen hoppas det. Gonatt.

I am troubled

Det finns stunder då man bara blir bedrövad. Läste just upp mig på radioaktivt avfall från kärnkraftsindustrin för jag tänkte att jag bara måste missförstått någonting och att läget inte kunde vara så allvarligt som jag trodde. Det måste finnas en lösning på ett säkert slutförvar som människor, fiffigare än jag, vet om, tänkte jag. För våra beslutsfattare har visst just bestämt att energiproduktionen i Finland nu ska utvecklas åt ett mer klimat- (och i synnerhet mer ekonomi)vänligt håll genom att bygga ut kärnkraften ytterligare för att producera mer el. Industrin behöver det, samhället behöver det. Det garanterar tillväxten (ett ämne som jag måste återkomma till i något skede). Hos regeringen figurerar till och med den briljanta idén att vi kanske ska kunna exportera en del och bli rika på kuppen.

Utmärkt, förutom att ett enda kärnkraftverk producerar 15 - 25 ton högradioaktivt avfall per år och som bäst har vi redan 3 kärnkraftverk i Finland som kör på hela tiden. (Rätta mig om jag har fel, är det ren 4?) Hur som helst, jag blev något avskräckt då jag läste att en snusdosa av detta avfall skulle räcka till att ta kål på hela Finlands befolkning, och lite till, om det spreds. Med andra ord, vi har redan ett stort problem med det avfall som redan finns och ständigt blir till, och håller på och skapar nästan dubbla mängden till åt oss.

Just avfallet är orsaken till att jag absolut motsätter mig energiproduktion genom kärnkraft. Avfallet är ett outgrundligt problem. Man vill gräva ner det i bunkrar i jorden där det "hålls i hundratusen år". Seriöst, hundratusen? Bara 1000 år är en måttligt lång tid. Eller så vill man skjuta upp det i rymden med en raket. Eller begrava det under havsbottnen i kamrar för all oändlighet. Alla dessa lösningar klingar som vansinniga utopier för mig. Vindkraft över hela landet är inte ett alternativ enligt regeringen, eftersom notan blir för hög att uthärda för skattebetalarna (enligt bla. Pekkarinen). Och ingen vill ha en vindmölla på sin bakgård, det är ju så fult. Hellre högaktivt avfall under skithuset.

Fråga skattebetalrna, säger jag! Nu är det nog bäst jag sätter punkt före jag får blodpropp. Men läs mer och förfäras: Högradioaktivt avfall från kärnkraftsindutrin. Återkommer efter semestern i Spanien som börjar IMORGON!

Och jag tar när som helst en vindmölla på min bakgård.

Jahapp

Så gick det sen med den saken. För första gången i mitt liv är jag på allvar missnöjd med att bo i Finland.

HBL - Grönt ljus för två nya kärnkraftverk